Lycka är en hästsko

I samma ögonblick som jag lade mig ner i sängen igår kväll kände jag mig så sorgsen, ledsen och trött. Lite förvånad och häpen blev jag för det var inget jag känt under dagen. Men alla tankar kring att ha F i fjortondagarsperioder istället för varannan vecka kändes nu oöverstigligt. Trots det har jag gått med på att försöka under en period fram till jul. För hennes skull. Hon har uttalat att hon tror det blir mindre packa-upp-å-packa-i på det sättet.

Tårarna bara kom. Rann längs kinden, nästlade sig in i näsan och dränkte örat i salt vatten.

För egen del vet jag inte hur jag ska klara mig. Jag berättade precis hur jag kände för sjukismannen som tittade uppmärksamt på mig. Han smekte mig tröstande över håret och kinden. Jag vet att han förstår och känner med mig. Det är skönt.

Så knakade loftsängen i Fs rum till. Det knarrades och bökades där uppe. Sen hörde jag små tassande fötter. Eftersom jag inte hunnit somna reste jag mig till hälften i sängen, öppnade täcket för hennes sömndruckna blick och hon kröp ner mellan oss i sängen. Där låg jag och snusade på henne. Smekte hennes nu ganska långa armar, pussade på hennes rygg som låg mot mig och kände hennes värme. Denna fantastiska varelse som jag inte äger men vill göra allt gott för.

Hon är plåstret på mina sår, servetten som torkar tårarna när jag är ledsen, hon är leendet på mina läppar. Hon är min hästsko och jag hennes, som hon kärleksfyllt uttryckte det idag. All ledsamhet försvann och byttes ut mot enormt stark kärlek.

Jag somnade snart och sov inte alls bra nån del av natten. Men det gjorde absolut ingenting för jag var nära de båda personer som jag älskar mest i livet. Ett fullkomligt ögonblick i livet!