Låst läge

"Jag sitter vid köksbordet. Det är mörkt ute, snön blåser och vad bryr jag mig om det. Det är nu två timmar sen hemtjänsten gick och lämnade mig vid köksbordet, i rullstolen. Radion står på och jag snurrar valhänt en servett mellan fingrarna och låter tankarna flyga runt.

Plötsligt ringer det. Jag lyfter luren och hör att det är min sonson som ringer. Händerna börjar darra och trots att jag har svårt att prata skrattar jag fram några osammanhängande ord. Min rara sonson, min ögonsten. Nu säger han att han är här. Utanför min port. Men han har inga nycklar och kan inte komma in. Jag säger snabbt att jag kan gå och öppna men då säger han att gå får jag inte, bara rulla ut med stolen. Bråttom. Det blir bråttom och jag blir så ivrig för jag vill så gärna träffa honom och hans gravida, söta fru.

Jag drar i däcken. Händerna lyder mig inte riktigt, fingrarna på min ena hand är fortfarande inte helt återställda efter stroken. Stolen är låst. Hemtjänsten har låst fast mig vid köksbordet. Ute i kylan står min rara, söta sonson och väntar i telefonen. Jag sliter med låset och inser snart att det inte går. Jag kan inte rulla och öppna dörren. Jag kan bara sitta vid köksbordet och kommer inte härifrån.

Ledsamheten kommer över mig. Hakan faller ner, jag darrar på händerna och tror nästan att jag ska börja gråta. Min älskade sonson står ute i snöblåsten, vinkar och ler mot mig. Hans fru står bredvid och ler. Jag är bara, bara ledsen. Han ringer igen och jag svarar, svarar att jag inte kan öppna eftersom stolen är låst. De lovar att komma snart igen och förhoppningsvis gör de det eftersom jag har det väldigt långsamt om dagarna vid mitt köksbord. Min sonsonhustru kastar en snöboll på rutan och jag kan inte låta bli att le åt hennes barnsliga tilltag med mitt lite tandlösa leende.

De ska komma tillbaka, lovar de. Jag vinkar lamt ut i mörkret och ser ryggarna försvinna i yran.

Jag är ensam med mina tankar igen. Vid sju kommer hemtjänsten och lägger mig. Jag får min sömntablett och sover hårt till morgonen då de tar upp mig igen. Imorgon är en annan dag."

Stora tankekramar till rara farmor som kämpar på så mycket.