Rensar telefonen på gamla sms inför att lämna tillbaka den till jobbet under föräldraledigheten. Hittade en sms-konversation med mannen som vi hade för nästan precis ett år sen, 14 december. Vi gick då i tungträsket och väntade på att se om första ivf-en på Huddinge skulle lyckas. Det var skittufft, precis som det är för alla som går och väntar in testdagen, jag vacklade och for hit och dit i känslorna, funderade allvarligt på att fly ifrån medan Mannen g(l)ömde sig i högar av jobb...
"Vi har båda en uppryckt vardag runt om om - ekonomiskt ansträngt å nervöst m jobben å väntan på om bebben kommer eller ej. Många människor i vår situation skulle må som vi gör nu. Det är kanske ingen tröst. Jag vet bara att vår tid kommer då vi kan välja att hitta med varandra. Jag älskar dig å vill att vi ska bli tajta igen m mycket mys, gos och pyssel. Kramis *fundersam gubbe* Mannen"
och mitt svar
"Jag vill gärna tro och är nästan säker på att det mer är situationen som gör att jag vill fly och inte för att känslorna svalnat. Jag vill också hitta den där mysiga känslan igen - du och jag mot världen! Vi får jobba på det *lite glad gubbe* Pussen Cinks"
Jag vågar inte ropa hej innan jag sett vårt barn men tänk ändå om vi vetat att vi skulle sitta och räkna ner dagarna nu ett år senare. Kanske hade vardagen varit mindre plågsam då? Eller måste man gå igenom den där plågan för att verkligen uppskatta lyckan när den kommer?
Ja, livet är verkligen oförutsägbart.
1 kommentar:
Det är en väldigt fin konversation. För att vara längre ifrån var ni väldigt nära.
Kram
Skicka en kommentar