Allvarslördag

F har börjat fyran. Hon har tjatat om mobiltelefon i flera år, precis som alla barn verkar göra nu för tiden. Jag trodde hon var stor nog att klara av det. Tilldelade ansvar. Inser såhär i efterhand att det blev i lite väl tilltagen mån...

F går sista terminen i trean. Jag kör henne till skolan. I bilbruset tror jag att hon frågar "Mamma, kan jag få en bil?" Jag förklarar att hon är för liten för att ha en egen bil men undrar vilken modell hon skulle vilja ha. "En Samsung" säger hon. "Det har alla i klassen". Jag ler och skrattar inombords eftersom JAG tror mig veta att det inte finns nån bilmodell som heter Samsung. SEN inser jag att det är MObil hon menar...

Hur som helst, hon börjar fyran och får en hett efterlängtad egen gammal avlagd mobil. Vägen till skolan är lång och för mig känns det som en extraförsäkring att hon ska kunna meddela sig OM det händer något oförutsätt under vägen. Som att man cyklar utan händerna på styret och trillar...

Lyckan har varit total i ett par månader. Därför blir jag lite fundersam nu när hon plötsligt inte vill ha med den till skolan. Den får inte ens ligga i botten på väskan. "Jag kan inte låta den vara när jag är i skolan" förklarar hon och jag köper det rakt upp och ner. Blir till och med stolt och tycker att hon är ansvarsfull. Det finns regler i skolan som säger att man inte får hålla på med mobilerna under skoltiden. Om hon inte tycker att hon kan klara det så ska hon låta bli. Klappar mig för bröstet och blir stolt över hennes klarsynthet.

Idag fick jag The Whole Truth And Nothing But The Truth. Pengarna på kontantkortet är slut. Igen. Finito. Il n'y a rien. Sanningen nystas upp av ett för mig lyckligt missförstånd. Två hundra kronor har den senaste månaden gått åt till köp av fingerade hästar och andra djur på sajten "stallet.se". Köpen har gjort utan någon vuxens vetskap. Aaaajabaja!

När första hundralappen gått åt skyllde hon på "att hon inte visste hur det gått till". Jag ville inte misstro henne. Detektivmammans bakhuvud började ändå ana oråd... Nu är det alltså bara tre kronor kvar på mobilen på den ANDRA hundralappen. Det vill hon naturligtvis mörka och inte röja för mig. Att pengarna borta. Borta. Borta!

Så hur beter jag mig? VAD gör jag? Hur får jag henne att känna av att det hon gjort är ALLVARLIGT men samtidigt inte skrämma henne för att säga sanningen framöver? Klurig balansgång.

Vår hemmasnickrade lösning blir alltså: Hon får en egen profil på min dator där locksajterna är blockade. Hon får en kurs i hur man bygger en EGEN sajt som hon kan lägga upp EGNA bilder på. Precis det HON vill. Hon får betala tillbaka de 200 kronorna. Och hon får veta hur besviken och ledsen hennes mamma blir när hon ljuger. Hur ljugstenarna som ligger i bröstet kan göra henne illa om de blir för många och får ligga för länge. Att hon måste stå för det hon gör, även om det kan vara svårt att erkänna. Och till slut, att inget går att göra ogjort men att hon kan ta lärdom av det som hänt.

Jag är helt slut! Amen.

A mum's got to do what a mum belives is right to do...