Stryktåliga tankar

Ibland stryker jag. Det händer tyvärr allt för sällan. Men plötsligt får jag ett ryck. Drar fram strykbräda och gnider ut ett par shirts. Sist jag strök i gästrummet slarvade jag och ställde inte tillbaka brädan i tvättstugan. Tur att man har gästrum! Imorse var det bara att ta fram en skjorta och plugga i strykjärnet. Det gick rysligt smidigt. På fem minuter hade jag en varm&skön att ta på. Och här sitter jag nu, vit, nystruken och känner mig fin. Slarv verkar vara ett lyckat konceptet för att få strykningen gjord.

Tankarna flög iväg när jag stod där i strumplästen med järnet i hand. Till mannen som stryker ännu mer sällan. När han väl stryker så frågar han ibland om jag vill ha något struket. Så sällan är det! Jag frågar aldrig honom. Det finns två saker jag inte gör när det kommer till tvätten: jag stryker inte hans skjortor och plockar inte in hans kläder i garderoben. Jag vet bättre.

I mitt förra jättelånga förhållande var det däremot jag som strök och plockade och plockade och plockade…. Xet strök också. Jag har antecknat varje gång mina skjortor inkluderades…inte en anteckning! Jag plockade dessutom in bådas kläder i garderoben. Vojne...

Jag skulle fylla 21 när jag och Xet flyttade ihop. Jag var ung och duktig. Söt och duktig. Konflikträdd och duktig. Ville bli omtyckt och vara duktig. Innan ihopflyttet hjärntvättades jag i jämlikhetslära av vuxna i min närhet. Tyvärr hade jag väl inte nå direkt pejl på vad jämlikhet innebar i praktiken…

Översatt i min värld betydde jämlikhet man gjorde samma saker. Eller rättare sagt att jag gjorde som han. Varken mer eller mindre. Det betydde att jag måste titta på TV när han gjorde det även om jag inte är nån tv-oman. Det betydde att jag missunnade blommorna med vatten och näring bara för att han gjorde det. Med de vuxnas ord i bakhuvudet om att man skulle dela på sysslorna skrev jag lista på lista med sysslofördeling för att vi skulle få det jämlikt. Gehörbrist är en underdrift.

Det höll inte i längden. Jag var ledsen och kände mig ojagig. Då gav jag upp. Började vattna. Slutade att titta på Tv. Struntade i jämlikhet för vad jag trodde skulle få min vardag att funka. Tog allt i knät; tvätt, städ, vattning…. Det var tungt. Men gjorde mig gnuttan gladare. Allt är relativt men jag var åtminstone så glad jag kunde bli i det förhållandet.

Idag har vi jämlikhet, M och jag. Vi har skapat gemensamma överenskommelser. Även om jag är hemma mer än vad han är så upplever jag det jämlikt för det mesta. Han vet vilken färg det är på båda våra dammsugare eftersom han använder dem lika mycket som jag. Vi lagar i princip lika mycket mat och den som inte lagar diskar. Blommorna vissnar inte när jag glömt bort dem. Han stryker sina skjortor och jag mina.

Jag har nog allt blivit lite visare av erfarenheten. Tur för mig!