Insikt första steget

Jag sätter gigantiska krav på mig själv. Varje söndageftermiddag inför att F ska komma hem omsluts jag av en kontrollbubbla. Blir allvarlig och planerande. Skuffar iväg den livliga och knasiga Bus-C i samma hörn som den kärleksfulla och gosesugna Älskarinne-C. Allt för att ge plats för den allvarliga och livrädda Mamma-C. Hon som är rädd för att göra fel, rädd för att glömma eller att inte hinna med...

Igår pratade mannen och jag länge om det. Han ser och märker min förvanlingsprocess. Föreslog en rad åtgärder i sitt liv för att jag ska få stanna kvar i samma person alla veckor i mitt liv.

Även moster öppnade mina ögon genom att reflektera kring att jag kanske står min mamma för nära för att se att jag går i hennes fotspår. Sätter upp ohälsosamma krav på mig själv. Begär mer av mig själv än av andra. Vill räcka till och göra mitt bästa. Om ens det är gott nog.

Jag tänkte en stund, reflekterade....åsså Ka-tching!!! Naturligvis är det så. Min mamma har alltid varit den bästa av mammor. Stående etta på hitlistan. Omtänksam och ställauppig. Bästbästbäst. Ända sen jag var mindre har jag sagt att jag vill bli som min mamma. Det har varit min strävan!

Och nu står jag liksom här. På samma plats som hon. Jag är i mål. Bara det att målet inte riktigt ser ut som jag tänkt mig....

Ibland bråkar jag på mamma. Säger att hon ska tänka mer på sig själv, lära sig att säga nej och lita på att vi ändå gillar henne. Och männikor omkring mig säger samma sak till mig. Tagga ner. Saker löser sig. Se till att må bra själv. Det känns jobbigt.

Så, förlåt mamma om jag bråkar på dig ibland. Du är absolut en av de viktigaste personerna i mitt liv. Jag tror jag förstår hur du känner det. Och hur svårt det är att ändra på sig. Du och jag behöver ställa upp mer på oss själva. Du har redan tagit stora kliv i rätt riktning. Nu är det min tur. Vi är på rätt väg!