Nystruken skjorta, kavaj och jeans. Jag är tillbaka från jobbintervjun. Hjärtklappningen har lagt sig. Det gick himla bra. Jag bad om en indikation innan jag gick. "Vi tycker du är väldigt intressant". Precis så sade de.
Har aldrig varit med om en så sjuhimlarns rörig intervju. En ettårig krävde nämligen sin uppmärksamhet hela tiden. Intervjuarens dotter. Hon gick med andra ord inte att schasa bort. Och alla vet hur fokuserad en mamma med sin dotter är. Noll fokus. Däremellan försökte jag göra gott intryck. Hey, här är jag! ville jag skrika men det gjorde jag givetvis inte. Istället försökte jag prata över en dottern som for omkring och lät, tittade skeptiskt på mig och rynkade ögonbrynen. Precis som barn gör. Och det är därför de INTE ska vara med på arbetsintervjuer.
Jobbet. Redaktionsansvarig för en tidning. Helt rätt uppgifter för mig. Äntligen. Känns som ett jobb jag skulle trivas med. Jag är på!
Vi går igenom anställningsvillkor. Det är tillsvidare och inte vikariat, bra. Slutligen läggs lönen fram. Jag får ett uselt löneförslag. Under uselt till och med. Jag tvekar och nekar. Säger att jag ska räkna på det men i samma sekund försvinner deras chans att ha mig på redaktionen. Jag kan ju inte gå ner till lägre lön än jag hade på 90-talet. Så känns det. Tyvärr...
Eller kan jag? Är det moraliskt försvarbart att vara kvar på ett jobb som är sådär bara för att jag har sju tusen högre lön? Det jobb jag har idag är lagom kul, ger lagom lön och ligger lagom långt hemifrån. Jag har flexibla arbetstider och möjlighet att jobba hemma. Det nya jobbet skulle nog vara roligare, jag skulle ha mer att göra. Mer kundkontakt och inflytande. Hela jag skulle kanske bli gladare, vem vet? Men det skulle också innebära att jag måste ha bil, måste gå ner i lön, troligtvis också jobba mer. Som utomstående skulle jag nog tycka att det låter som ett nerköp.
På det hela är jag ändå nöjd. Egot har fått sin kick. Det är alltid skönt att höra att man är eftertraktad. Tihi.
Jag fortsätter alltså att skriva historia på samma blad som tidigare...
6 kommentarer:
Men baby! Tänk med magen. Jag vet att det inte är (i alla lägen) att rekommendera men din mage verkar vara sund och vid sina sinnens fulla bruk. Vad känns bäst? Bortse från lönesäkning (om du nu klarar av en sådan rent ekonomiskt) om det KÄNNS rätt. Eller stanna kvar om du trivs med vetskapen om att du faktiskt är intressant för andra också! P&K
Mm, magen ler och är nöjd men säger "inte HELT hundra". Ganska behaglig känsla. Lite fegt men som sagt behagligt. I'm wanted!
Jag antar att du vet vad jag kommer att skriva så jag låter dig berätta vad jag tänkt skriva istället. Utmaning eller plättlätt?
//Minksy in da house
Gå på magkänslan. Sälj dig inte för billigt? Åsså undertecknat //"Madde"
Rätt...?
Njaaa faktiskt mer åt det ekonomiska hållet, att jag tycker att du inte ska gå ner för mkt i lön. Money är rätt viktigt ändå, allra helst ja du vet....
Men om magkänslan är rätt, så tycker jag att du ska försöka förhandla. Ärligt säga att hennes förslag är omöjligt, men ge ett motbud och se vad hon kan göra.
Däremot var jag otroooligt nära att skriva under inlägget med MADDE!!!!!!!!
kramen//M
Precis, Petra. Så ser jag det. När jag får något att jämföra med så ser jag lättare vad jag har. Och för att citera min kloka moster:"Alla jobb blir tråkiga efter ett tag. Frågan är var det finns bäst utvecklingsmöjligheter". Jag tror jag har svaret! Igår gjorde jag en datorkurs på jobbet av bara farten.
Skicka en kommentar