"Hejja mamma, du hinner". Vi är sena iväg imorse igen. F cyklar och kommer med glada tillrop. Jag springer bredvid med tunga datorväskan på ryggen och svär. Tåget väntar på mig vid stationen. Jag hinner upp och in. F står på cykelvägen och vinkar. Jag vinkar tillbaka och ler i hela kroppen. Min söta lilla stora tjej!
I takt med att F blir självständig blir jag mer och mer beroende av henne. I början av separationen kändes veckan med henne så lååååång. Veckan hos pappa gick däremot på ett kick. Nu är det helt omvänt. Hela mitt inre skriker efter henne de veckor hon är där. Därför kändes förslaget som Xet kom med igår extra tungt...
Att ha F i tvåveckorsintervaller. Himmel de veckor hon är hos oss, givetvis. Helvete när hon är borta. Att inte se henne på två veckor. Rummet tomt. Inga hästar i vardagsrummet, inget tjaft som datorn, inga rop i natten och inga värmda mackor i mikron om mornarna. Inga mjuka kinder att pussa på, inga tårar att torka, inga läxor att läsa.
Nej! Nej! Neeeeeej!
Jag kunde inte sova inatt. Gick istället runt och vankade. Jag kommer att säga det. Jag är inte redo. Än. Kanske när hon är tjugo. Eller aldrig.
Om jag fick bestämma skulle hon alltid bo hos oss. Jag tog ändå det ofrånkomliga beslutet att lämna hennes pappa och lämnade därmed också möjligheten att få leva med henne på heltid. Hoppas han inte sätter käppar i hjulet bara. Jag fixar helt enkelt inte tvåveckorsperioder!
Att leva halvtid med sitt barn suger elefantb...e!
5 kommentarer:
Så sant som det är sagt. Alltihopa!
Vet inte vem som myntade uttrycket rörande Elefant-tillbehören, min kollega eller din, men ack så wellspoken!
Jaha men oj, minnsann, det var värst, ajdå?! Kom ex-M med det förslaget?! Du har ju sagt orden tidigare, att kanske 2 veckorsintervaller vore bättre men nu känns det inte alls så längre alltså?! Nej jag förstår absolut, för 1 vecka är lång tid, 2 veckor en evighet!!!!
Om det känns ohållbart darling, ha modet att säga NEJ!!!!!! du MÅSTE inte ha 2 veckors.
Största kramen!!! Och puss till goddaughter//M
Precis, JAG förde det på tal första gången. Men då tänkte jag bara kortsiktigt på de veckor hon skulle vara hos oss....hur konstigt det än låter...funderade inte på de veckor hon INTE skulle vara hos oss. Nöt! Ja, jag vet och jag vågar säga nej. Inte säker på responsen dock...
Kramis
Gulle-raringsdottern...! :-) Så glad man blir av denna lilla uppmuntrerska!
Har ni haft varannan vecka tills nu? Hur gammal är dottern? Min var ca 13 när vi bytte från varannan vecka till 2 veckor, och då mycket för att hon skulle få bättre kontinuitet OCH att jag kände att hon höll på att börja ramla mellan våra föräldrastolar, sådär i början av tonåren... inte bra tyckte jag.
Och nu är hon 16, och vi testar ännu en ny variant: en månad på vardera stället, med en helg hos den andra mitt i... det ska utvärderas efter jul, innan vi vet hur vi ska fortsätta det.
Ja, det är otrolgit konstigt att leva halva tiden med sitt barn och halva utan. Vi har dock haft det så sedan hon var 2½... så ingen av oss vet hur det skulle ha varit annars, vilket är lite synd.
Hur tycker DU att det funkar med två-veckors-intervaller då? Och vad tycker dottern?
Jag tycker att tvåveckors har varit det bästa hittills. Då hinner jag ha koll på vad som händer, och det blir inte så smärtsamma separationer. Dottern var egentligen nöjd med det också, fast i våras var det så jobbigt hos pappan att hon vill bo här under hösten... men ändå inte. För lojaliteten finns ju där, och kärleken också. Och pappan argumenterade så fint för varför han ville ha henne också... så det blev enmånadsperioder, på prov. Jag är inte alldeles nöjd med det - det blir för långa perioder emellan, med dålig och konstig kontinuitet. Men vi ska utvärdera efter jul.
Skicka en kommentar