Tränade mig dödstrött och glad igår. DanceAerobics, ett pass som tillåter spontana skratt och legaliserar en överdriven snyggattityd. Passar mig som handsken. Och lyfte dessutom gårdagens låga skittak en smula. Svettig och hungrig gick jag efter passet till busshållplatsen. Utan förvarning tog plötsligt min hand upp telefonen och ringde till pappa.
Signalerna gick ner till europa. Tuuut-paus-tuuuut.... Min styvmor svarade. Det sade allt. Trafikljusen slog om från orange till grönt. Jag försökte låta så avslappnad som möjligt utan att behöva säga så mycket till henne. "Har du pappa där?".
För första gången på snart två år pratades vi "som vanligt". Pappa och dotter. Det kändes nästan som förr. Döm mig inte för den misstänksamhet som ruvar i bakhuvudet men samtalet rullade på. Vi pratades en liten stund, bytte mailadresser och sade sedan hejdå. "Det var väldigt roligt att du ringde" var de sista orden jag fick från pappa. Ett hopp tändes i mig.
Något positivt har hänt efter alla dagar, månader och år av stor ledsamhet. Historien har vänt blad och tagit en ny vändning.
Neverending storywriter Cinks
4 kommentarer:
Men darling!!!!!! Var glad jag blir!!! *gråter förstås*
kram!!//M
Ja, det gjorde skillnad. Attityden. Stämningen. Tårar är befogade. Jag blir hoppfull!
Å vad glad jag blir - verkligen glad för din skull! Tänk vad bra att handen bara gjorde det - det läckra är att just dom gångerna oftast blir bäst - man ska lita på intuitionen ibland helt klart!!!!
Ja, ibland har jag en förmåga att 'korreografera' samtalen i förväg och det kan lätt bli inte alls som jag tänkt mig...
Skicka en kommentar